Israel & Palestine (chapter 2)
Den ensidiga bild jag målat i första inlägget (Israel & Palestine) är visserligen helt sann men långt ifrån hela sanningen. Återskapandet av Israel var inget fridfullt intåg till änglakörers brus. Det var en brutal tillställning med en sanslös blodsutgjutelse och alla avskyvärda skamligheter mot oskyldiga civila som hör så gott som varje krigsscen till. Staten Israels officiella policy har hela tiden varit att förneka den folkfördrivning och etniska rensning som 1948 blev en smutsig nödvändighet för den nya statsbildningen. För att belysa detta citerar jag här ett utdrag ur en intervju med Benny Morris som är känd extrem-sionist och historieprofessor vid Ben-Gurion University of the Negev in Be'er Sheva. Intervjun är gjord av J. Anderson vid Portland IMC (läs hela):
The one-sided picture I painted in the first entry (Israel & Palestine), is completely true but far from the complete truth. The reconstruction of Israel was not a peaceful entry to silent angelchoirs. It was a brutal event with a frantic bloodshed and all the dispicable war-crimes that belong to almost any war-scene. The official policy from the Israeli state have always been to renounce the expulsion and ethnic cleansing that in 1948 became a dirty necessety for the newborn state. To put light on this matter I'd like to quote an interview with Benny Morris a well known extrem-zionist and professor of history at Ben-Gurion University of the Negev in Be'er Sheva. The interview was made by J. Anderson at Portland IMC (read all):
J. Anderson: Are you saying that Ben-Gurion was personally responsible for a deliberate and systematic policy of mass expulsion? B. Morris: "From April 1948, Ben-Gurion is projecting a message of transfer. There is no explicit order of his in writing, there is no orderly comprehensive policy, but there is an atmosphere of [population] transfer. The transfer idea is in the air. The entire leadership understands that this is the idea. The officer corps understands what is required of them. Under Ben-Gurion, a consensus of transfer is created."
J. Anderson: Ben-Gurion was a "transferist"?
B. Morris: "Of course. Ben-Gurion was a transferist. He understood that there could be no Jewish state with a large and hostile Arab minority in its midst. There would be no such state. It would not be able to exist."
J. Anderson: I don't hear you condemning him.
B. Morris: "Ben-Gurion was right. If he had not done what he did, a state would not have come into being. That has to be clear. It is impossible to evade it. Without the uprooting of the Palestinians, a Jewish state would not have arisen here."
When Ethnic Cleansing Is Justified
J. Anderson: Benny Morris, for decades you have been researching the dark side of Zionism. You are an expert on the atrocities of 1948. In the end, do you in effect justify all this? Are you an advocate of the transfer of 1948? B. Morris: "There is no justification for acts of rape. There is no justification for acts of massacre. Those are war crimes. But in certain conditions, expulsion is not a war crime. I don't think that the expulsions of 1948 were war crimes. You can't make an omelet without breaking eggs. You have to dirty your hands."
J. Anderson: We are talking about the killing of thousands of people, the destruction of an entire society. B. Morris: "A society that aims to kill you forces you to destroy it. When the choice is between destroying or being destroyed, it's better to destroy."
Den blåste pilgrimen minns
I pocketformat vilade "Uppenbarelsebokens budskap" i min innerficka. Den var redan sönderläst. Det jag inte visste om världens undergång och Människosonens återkomst, var inte värt att veta. Nu skulle den unge stridstuppen från Norden, med ärans och hjältarnas språk på sina läppar, ut och fightas på Harmageddons slätter. Arab-djävlarna hade haft mage att skriva 666 på sina nummerplåtar i Damaskus. Nu skulle dom få på tafsen.
Det heliga landet gjorde ett enormt intryck på mig. Dock noterade jag vissa iögonfallande avvikelser från söndagskolans sandlåda och flanellografbilder. Mina tre mest framträdande reflektioner under den första tiden var: 1. Här är dom ilska hela tiden och tutar och kör som blådårar. 2. Dom här ortodoxa tokstollarna ser verkligen overkligt knäppa ut. 3. Odören är allt annat än helig, i synnerhet i Jerusalem .
Israel & Palestine (chapter 1)
| Palestina (på arabiska el-Falastin: filistéernas land). Filistéerna var en indoeuropeisk folkgrupp som ca 1150 f.Kr. invandrade till det nuvarande Israel-(Palestinas) södra kustland, där de grundade ett förbund av 5 stater. Främst bland dessa var Gaza. Israel hade redan vid den här tiden nästan tusenåriga rötter i området. Unionen stred med varierande framgång mot det forntida Israel, och hade som mål att utplåna israeliterna, men blir istället själva till slut besegrade. |
|
Som
nation och etnisk grupp försvinner filistéerna från historiens arena,
troligen redan 500 år före vår tideräknings början. Efter att de
tillsammans med israeliterna underkuvas av Assyrien och Babylonien, ger
oss i vart fall historien inga ytterligare ledtrådar. Juda stam av
Israel upprätthåller nationen om än under okupationsmakter i
ytterligare ca ett halvt millenium innan det Romerska Imperiet krossar
den och skingrar merparten av det judiska folket över världen from ca
70 e.Kr.(den sk diasporan). 1948 e.Kr återuppstår Israel mot
alla odds efter att ha hållit sig vid liv under nästan två årtusenden i
exil och världsvid förskingring. (Motstycke saknas i världshistorien!) |
Som etymologisk företeelse och idé har även el-Falastin överlevt hela denna ansenliga tidsrymd. Romarna myntade begreppet som ett led i att hålla de judiska anspråken och resningsförsöken nere. Det kvarstod som gängse benämning ända till 1948. Nu är det arabernas tur att vara bärare av idéen om att förvägra det judiska folket sitt nationalhem. Under Yassir Arafat har denna inriktning klätts i en palestinsk nationalkänsla, med krav på en palestinsk statsbildning. Omvärlden i stort anammar i allt större utsträckning denna idé. Varför är då viljan att utplåna den israeliska nationen lika gammal som Israel självt? Ja, det är en delvis helt annan historia. |
Do to others what you would have them do to you
"We do not allow them the rights we claim for ourselves. That's the main cause for conflict." he said one evening in my garden here in Norrahammar. As a newsdetector for Washington Post and some TV-channels he is an insider and know what he is talking about. Last summer I had the honner to be invited to his wedding on the Judeean countryside. Armed guards patroled the surrounding hills to give the family ceremony a temporary peace.
The day after the wedding, at the beach party in Tel Aviv, I met Rolf Porseryd. He is a newsman for for Swedish TV4 and lost a cameraman in Afganistan the year before. "He just turned around and fell dying in my arms." Rolf said. We talked about the bloodshed that is increasing uncontollably around the world and found nothing that can stop it or even slow it down.
There is a lot of them on both sides who understands the hart of the matter. However, still they are far to few. The greate majorety follow the laws of hate and vengeance. Yet it is so simple. One little simple rule: "So in everything, do to others what you would have them do to you, for this sums up the Law and the Prophets" Matt 7:12. May it find breeding ground in many more hearts!
A stop by the death - En dödens hållplats
 |
| Early one morning the nonsensical death made a stop here in one of the southern suburbs of Jerusalem. It took school-children and people on there way to work. A mislead young person with twisted dreams about paradise, thought that death was the meaning of life, and had to go with them. En tidig morgon gjorde den meningslösa döden anhalt här i en av Jerusalems södra förorter. Den tog med sig skolbarn och människor på väg till jobbet. En vilseförd ung människa med förvridna dömmar om paradiset, trodde att döden var livets mening, och blev tvungen att följa med. |
 |
A MORTAL TRIBUTE TO THE LEGEND ARAFAT
(these cuts from my diary will be translated on request)2004-11-11 Kyrkklockorna klämtar här i Norrahammar. Yasser Arafat har slutligen lämnat de levandes land bakom sig. Omvärlden har, med den lilla välgödda hustrun Suha i spetsen, gjort hans dödskamp och död till en fars. Oavsett vad en människa gjort i sin livstid borde hon eller han få sluta sina dagar i ett större mått av värdighet. Detta förvägrades dock denne osedvanlige man, en legend i sin egen livstid, som i så hög utsträckning präglat vår samtidshistoria. Under mer än ett halvsekel har han gäckat både vänner och fiender internt och externt. Hans bortgång är förvisso epokgörande, men vad den kommer att medföra för framtiden, är den stora fråga han lämnar efter sig. Vad som nu skall stiga upp ur askan och spillrorna av hoppet om en palestinsk statsbildning står, om någonstans, skrivet i stjärnorna. Världen håller andan.
2004-11-12 Historien kommer att minnas Ordföranden Arafat som den palestinska nationens skapare. Förvisso har han bidragit till att frammana nationalkänslor hos Palestina-araberna. Men framför allt tycks han, med sina Fatah-hejdukars hjälp ha surfat på vågen av detta sitt folks lidanden. Detta lidande gav honom enväldesmakt och gjorde honom till miljardär. Kaoset kring Arafats kista i Ramallah visar emellertid med all önskvärd tydlighet i vilket skick han lämnar sina undersåtar. På Vilda Västbanken intet nytt, skulle man kunna säga. Människomassor som i generationer huvudsakligen fostrats till mordlust, bygger inte gärna stabila samhällen. Att ägna all sin energi åt någon annans undergång slår gärna tillbaka mot en själv till slut. När nu skottsalvorna som hamrat mot skyn till Arafats ära orsakar ett kulregn över Ramallah blir symboliken mycket påtaglig, nästan iögonfallande. Ändå är det många som blundar.
2004-11-13 Arafat är varken den förste eller störste i historien som sökt grundlägga en nation på hejdlösa våldsverkares och bärsärkars nidingsdåd. Hans storhet låg inte heller i att vara en briljant härförare eller klok statsman. Sin verkliga begåvning visade han som illusionist, när han fick världssamfundet att tro på sitt "demokratiska" Palestina. Så öste vi in guld som prydligt (simsalabim) rann ned genom maskineriet och landade i Arafats egna fickor. Detta var en bravad som borde ha fått hela världen att tappa hakan, och många är vi väl som bara står här och gapar, men vår egen statsminister Göran tycks helt ha missat att Yasser blåste oss på både på freden och på pengarna. Så höll han igång och höll sig vid liv i 75 år. Yasser Arafat var en enorm överlevnadskonstnär, något av den gäckande magins mästare. Vad är kattens nio liv mot de otaliga mordförsök som Arafat undgått? Kanske var han den störste av alla illusionister, men sitt folk lämnade han våldförda, värnlösa och vilseledda. "En skojare var han, det vågar jag sätta min gasmask på."