Den blåste pilgrimen minns
Sensommaren 1972 anno domini anlände jag för första gången till Israel. En Jorsalafarare och en Pilgrim i de övre tonåren var jag, och hade nyss avslutat en specialkurs i husdjursskötsel. I min ungdoms agrara mylla hade tron på suprahumana verkligheter slagit rot. Fokus låg på de Gudomliga ingripandena i den sionistiska statsbildningen Israel. Sedan sexdagarskriget 1967 hade jag fått fem års preparation i den svenska frikyrkorörelsens ändlösa ändetidsmöten. Blodet hade kokat och sprutat och stod nu ända upp till betslet på stridshästarna.
I pocketformat vilade "Uppenbarelsebokens budskap" i min innerficka. Den var redan sönderläst. Det jag inte visste om världens undergång och Människosonens återkomst, var inte värt att veta. Nu skulle den unge stridstuppen från Norden, med ärans och hjältarnas språk på sina läppar, ut och fightas på Harmageddons slätter. Arab-djävlarna hade haft mage att skriva 666 på sina nummerplåtar i Damaskus. Nu skulle dom få på tafsen.
I pocketformat vilade "Uppenbarelsebokens budskap" i min innerficka. Den var redan sönderläst. Det jag inte visste om världens undergång och Människosonens återkomst, var inte värt att veta. Nu skulle den unge stridstuppen från Norden, med ärans och hjältarnas språk på sina läppar, ut och fightas på Harmageddons slätter. Arab-djävlarna hade haft mage att skriva 666 på sina nummerplåtar i Damaskus. Nu skulle dom få på tafsen.
Det heliga landet gjorde ett enormt intryck på mig. Dock noterade jag vissa iögonfallande avvikelser från söndagskolans sandlåda och flanellografbilder. Mina tre mest framträdande reflektioner under den första tiden var: 1. Här är dom ilska hela tiden och tutar och kör som blådårar. 2. Dom här ortodoxa tokstollarna ser verkligen overkligt knäppa ut. 3. Odören är allt annat än helig, i synnerhet i Jerusalem .
Kommentarer: