communicatio

Just i dagarna har jag fått mig en guidad tur genom ?Det grymma manssamhället?. Mariann Andersson heter min guide och hon har satt ?VÄGEN UT? som huvudrubrik på tredje upplagan av den bok hon skrev sommaren -69. Den känns fortfarande skrämmande aktuell, och om vi hittade någon väg ut känns fortfarande tveksamt. Denna kvicktänkta (-69) unga dam tog mig hur som helst med på en yster dans genom den patriarkalt dominerade mänsklighets många misslyckanden. Under resans lopp plöjer hon som en torped under ytan på kvinnoförtrycket och kastar upp en kaskad av tankar kring problemens orsaker och lösningar. Tveklöst är det ett konststycke att på detta sätt med humor, värme och en god portion kärlek till mannen bränna av detta sprakande satiriska fyrverkeri mot hans despotism.

I efterskriften till tredje upplagan skriver Mariann Andersson att Sverige nått världstopp när det gäller jämställdhet mellan könen. Jag känner mig fortfarande inte så säker. Är det inte mest "skådebröd" som vi har fått till? Visst har vi gott om kvinnor på betydelsefulla poster, men vad sysslar de med, och i vilken omfattning tillför de kvinnligt inflytande? Ett typexempel är våra många kvinnliga ministrar som alla är serviceinrättningar för den förvuxna jättebabyn till statsminister. På traditionellt kvinnomaner hyllar och vårdar de sin lille rundhyllte Führer, som skrockar och ler och kallar sig feminist. Är inte manssämhället en hydra med många huvuden. Trycker man ner ett så poppar ett annat upp.

Makthungriga män har tiderna igenom sökt tillskansa sig rikedommar och blåst upp sig likt trånsjuka paddor för att imponera på kvinnorna. Tyvärr har kvinnorna i stor utsträckning låtit sig imponeras och i sin tur svärmat med docksöta små trynen och underkastelse som lockbete just för att nå dessa penningstinna och uppblåsta grodbollar. Så länge detta sexuella spel pågår kommer vi att ha svårt för att hitta vägen ut ur könsförtryckets samhälle. Dessa omedvetna, ytliga och snedvridna preferanser i partnersökandet kommer alltid att hålla kvinnoförtrycket vid liv och jag tror att detta är manssamhällets egentliga grogrund. Som vanligt är det dock svårt att veta om det var hönan eller ägget som kom först.

Män har som självutnämnda härskare, försummat sina mest elementära plikter och varit vanartade förebilder för det uppväxande släktet. Kvinnorna har å andra sidan som mödrar, dagis/skolfröknar, guvernanter, aupairer, barngruppsledare etc etc axlat en allt för stor börda. I sin snedpräglade könsroll har de omedvetet gött upp nya kullar av små mansgrisdespoter och servicebenägna små trälinnor. Skall vi någonsin hitta vägen ut måste vi nog få upp ögonen för att den förslavade kvinnan själv blivit en motor i det grymma manssamhället.

Bokens främsta förtjänst är att den kastar fram trådar att spinna vidare på. En och annan förhastad lösände tycker jag nog att Mariann Andersson fått med i sin brokiga väv, men i stort sett kan jag bara lyckönska var läsare som fått denna bok i sin hand. Den finns att beställa från Alida Bok, och kom hem till mig i brevlådan i ett högst personligt och med tidningspapper omsorgsfullt vadderat kuvert. En ljuv upplevelse i denna snålblåstens tid. Tack Mariann "Alida" Andersson för en inspirerande safari i kvinnoförtryckets djungel!

Den sagolika utvecklingsläran, står i all sin vidunderlighet i en särklass bland skapelsemyterna. Berättelsen om den opersonliga slumpen som väcker liv i materien och ”leder” utvecklingen framåt under årmiljarder, är fullständigt häpnadsväckande. Sakta men säkert växer allt högre och allt mer komplicerade livsformer fram, utan minsta plan eller tanke. Med en så målmedveten slump vid rodret är dock i stort sett allting möjligt. På motsvarande sätt kan universum givetvis ha befolkats av allsköns livsformer. Det liv som är optimalt anpassad till den egna miljön överlever säkert, även under livsbetingelser som är ytterst ogästvänliga för oss. Stirrar vi oss blinda på den här typen av spekulationer i materialismens ”sandlåda” riskerar vi dock att missa livets innersta väsen, som inte låter sig fångas ens på detta sätt av drygt ett kilo människohjärna.

J. L. Horner grew up in a Catholic environment in U.S.A. He tells that every moment of his childhood he was scared about hell: "I could tell you horror stories about the visions of hell that the God Damned Catholic Church filled my little head with as a child" he told me in an e-message." As an adult Horner abandoned the Church and his faith. He continue: "All of Jesus' supposed "miracles" and all of Jesus' "good" "teaching" were all a trap for Jesus' New Testament's eternal torture on humans. I know of noone else in any other religion who ever cursed any humans or humanity to eternal torture for unbelief in himself - Jesus did that very thing. And people believe he is a savior of humans."  

Last summer J. L. Horner published the book "Little Pope Peep" that he had been working on for several years. To put the book on market he kept a frequently visited web-site, that he unfortunately had to close by the end of the year. It resulted in an open and vital discussion, as Horner challanged Christian leaders to tell him some conditions that Jesus really did change for humanity. "Do we sin less now than before Jesus?" "Did people turn away from God to a greater extent before Jesus?" were some of his rethorical questions.

What do you think? Below you will find my answer to Horner and a couple of other entries from his web-site. Comment on any of them and I'll try to bring you in touch with the author.